Cancerbeskedet

Att få ett besked kan leda till chock och förvirring

Vårdens uppdrag är att göra väntetiden så kort som bara möjligt, men förstås utan att slarva med nödvändiga undersökningar och provtagningar. Kravet på vården är också att man ska ge den information som just du behöver och vara tillgänglig för frågor. Ibland kan det löna sig att ligga på om väntan blir för jobbig.

Och så kommer svaret, i journalen på 1177, ett telefonsamtal, ett brev, men hellre ett återbesök. De flesta får ett lugnande besked. Ingen cancer kan hittas, men problemen finns förstås kvar och behöver utredas och behandlas.

Att cancerbesked ges per brev eller telefon förekommer men är direkt olämpligt. Det bör ske vid ett förberett möte med en läkare, helst också en sköterska, som sedan kan bli din fasta vårdkontakt. Väldigt bra är om mannen har någon närstående med sig. Beskedet kan ges på så många sätt. I bästa fall med tydlighet, saklighet och lyhördhet för hur informationen tas emot. I värsta fall burdust och okänsligt av någon som trubbats av genom att ha sagt samma sak alltför många gånger eller som saknar förmåga att läsa av och känna med den som man har framför sig. Variationen är tyvärr stor.

Ögonblicket när insikten kommer att man har cancer beskrivs olika, men gemensamt för de flesta är en inre chockreaktion, en upplevelse av att en gardin dras ned. Orden ”Du har cancer” triggar i gång en känslostorm som ruskar om den bild man har av sig själv, sitt liv, sin framtid. Föreställningen sitter djupt i oss att cancer, eller kräftan som det kallades förr, betyder lidande och för tidig död. I detta tillstånd är man inte längre särskilt mottaglig för mer detaljerad information och resonemang om vägen vidare. Men det är inte säkert att man visar det.

Att många av oss män gärna döljer våra rädslor är välbekant. Vissa ser det som en svaghet att ha svårt för att visa känslor. Oavsett, så är det lätt för läkaren att misstolka en man som till synes är lugn och samlad efter att ha fått sitt cancerbesked. Om vi ser situationen lite utifrån så är risken stor för att felaktiga beslut tas. Mannen, rejält omskakad, vill helst att problemet, den förmodat dödliga cancern, tas bort så snabbt som möjligt för att livet ska kunna återgå till det vanliga. Sjukdomen är å andra sidan komplicerad och mångskiftande och kan hanteras med en rad olika strategier. Den verktygslåda som vården har blir alltmer välutrustad. Risken att dö av sjukdomen finns i och för sig fortfarande, men är allt mindre under förutsättning att den upptäcks tidigt. Nu gäller det i stället att med alla medel hindra att tumören växer, sprider sig och vållar problem. Det viktiga är att noga analysera förutsättningarna och att läkaren och patienten tillsammans väljer behandling i ett så kallat informerat samtycke. För detta behövs tid och upprepade kontakter. Vården bör men klarar inte alltid att stegvis informera, både muntligt och skriftligt, och vara tillgänglig för patientens frågor och andra behov.

Förhoppningen att bli helt av med cancern är sällan realistisk. I stället handlar det om att lära sig acceptera den som ett nytt inslag i livet. Jämför med att få en objuden och opålitlig gäst i sitt hem, som man måste hålla ögonen på men som under långa tider kanske aldrig ställer till några besvär.

Cancerbeskedet leder som sagt lätt till chock och förvirring som begränsar vår förmåga att förstå och hantera den situation som vi hamnat i. Känslor av panik, ilska och hopplöshet är vanliga. Reaktionen är helt normal och kan liknas vid ett fysiskt sår. Man kan underlätta läkningen men inte hoppa över den. Det tar sin tid för sår att läka, liksom för den chockade att hitta en ny balans och att acceptera de nya förutsättningarna.

Alla som behandlas ska följas upp i många år. Varje undersökning är ett nytt tillfälle då väntan på besked kan vara påfrestande. Tråkiga besked kan utlösa samma virvel av känslor, panik, ilska, hopplöshet och liknande.