Cancerns och prostatacancerns historia

De första beskrivningarna av cancer

Historien om cancer och cancerbehandling är lång, tusentals år! De första skriftliga beskrivningarna av cancer återfinns i egyptiska papyrusrullar och man har funnit spår av cancer och metastaser i bevarade mumier. Fynd av män med spridd prostatacancer finns beskrivet åtminstone sedan bronsåldern.

Hippokrates, läkekonstens fader, kallade elakartade tumörer för ”karkinos”, det grekiska ordet för kräfta. Han tyckte att utväxten av tumörvävnad från en modertumör liknade just en kräfta. Cancer är det latinska ordet för kräfta. Onkologi, det vill säga läran om cancersjukdomar, kommer från grekiskans ”onkos” som betyder svulst eller klump. Under renässansen utvecklade vetenskapsmän som Galilei och Newton den vetenskapliga metod som än i dag ligger till grund för hur vi studerar sjukdomars uppkomst och behandling. Framväxten av patologin (sjukdomslära) var en viktig förutsättning för utvecklingen inom diagnostik och behandling av cancer. Under 1700- och 1800-talet introducerades obduktioner och mikroskopet i sjukvården, vilket gav möjlighet att studera sambandet mellan sjukdomar och avvikande fynd i kroppen på detaljnivå. Under 1700-talet konstaterade den skotske kirurgen John Hunter att tumörer kunde botas genom kirurgi, förutsatt att de var rörliga och inte hade vuxit fast mot omgivningen.

Ett århundrade senare infördes narkosen vilket gjorde att kirurgin blomstrade. Kirurgi är än i dag en viktig behandlingsmetod vid cancer. Den första operationen för prostatacancer genomfördes redan 1904 men kirurgisk behandling av prostatacancer blev rutin först på 1980-talet. Robotassisterad kirurgi av prostatacancer började användas i början av 2000-talet. Patologin, det vill säga mikroskopisk undersökning av vävnader, har varit och är central för kirurgins utveckling eftersom patologläkaren efter operation kan berätta om avvikelser i tumörcellerna och om hela tumören är borttagen eller inte.

Flera nobelprisbelönta upptäckter inom fysik och kemi i slutet av 1800- och början på 1900-talet lade grunden för introduktionen av röntgen och strålbehandling för diagnostik och behandling av cancer. Den tyske fysikern Wilhelm Conrad Röntgen upptäckte en ny typ av strålar som han kallade X-strålar, det vi i dag kallar röntgen. Henri Bequerel upptäckte naturlig radioaktivitet och Marie Curie belönades med ett nobelpris för sin upptäckt av grundämnet radium (latin för stråle).

Fler behandlingsmetoder

Introduktionen av strålbehandling för cancerbehandling gick snabbt. Under de första åren av 1900-talet startade inte mindre än nio strålbehandlingskliniker i Sverige samtidigt som det första cancersjukhuset grundlades. Den första radiumbehandlingen av prostatacancer utfördes 1913, men strålbehandling för prostatacancer blev rutin först på 1980-talet. Senare års tekniska utveckling av strålbehandling har inneburit att vi i dag ger högre stråldoser med högre precision, vilket innebär kortare behandlingstider. Målriktad strålbehandling med radionuklider som radium och lutetium har under senare år visat sig ge en bromsande effekt vid spridd prostatacancer. Sverige har under alla år spelat en nyckelroll internationellt för strålbehandlingens utveckling.

Parallellt med strålbehandlingens framsteg gjordes flera nobelprisbelönade upptäckter om läkemedelsbehandling av cancer. Under andra världskriget konstaterades att benmärgen blev kraftigt påverkad hos soldater som exponerats för senapsgas. Man spekulerade då om man kunde förändra substansen och skapa ett läkemedel med bromsande effekt på snabbt delande celler såsom cancerceller, så kallad cytostatika. Under 1940- och 1950- talet gjordes studier där man observerade kortvariga men goda effekter av cytostatika vid vissa former av cancer. Ett par decennier senare konstaterades att en kombination av olika cytostatika kunde bota patienter med lymfcancer och spridd testikelcancer.

Sedan dess är cytostatikabehandling, ensamt eller i kombination med kirurgi eller strålbehandling, rutin vid många cancerformer. Men först i början av 2000-talet kom de första studierna som visade att cytostatika kunde ha en bromsande effekt på spridd prostatacancer. I dag är det en vanlig behandlingsmetod.

Hormonbehandlingens genombrott under 1900-talet baserades på kunskap om könshormonerna östrogens och testosterons betydelse för tillväxt och spridning av bröst- och prostatacancer. Den kanadensisk-amerikanske läkaren Charles Huggins tilldelades ett Nobelpris 1966 för sin forskning som visade att prostatacancers tillväxt kunde bromsas om testosteronnivåerna minskades antingen genom att operera bort testiklarna (kirurgisk kastration) eller genom östrogenbehandling. Hormonbehandling med kirurgisk kastration blev rutin vid behandling av spridd prostatacancer under 1960-talet.

Ytterligare ett Nobelpris utdelades några årtionden senare till Andrew Shally för hans upptäckter som ledde till den medicinska kastrationsbehandlingen. Han visade att injektioner av ett läkemedel kan stoppa testiklarnas produktion av testosteron, vilket i dag är den vanligaste formen av så kallad kastrationsbehandling.

Från 1970-talet fram till dags dato har det utvecklats ett flertal hormonella läkemedel i tablettform som hämmar testosteronets effekt på cancercellerna genom att blockera målmolekylen (receptorn) för testosteron i cancercellerna, så kallade androgenreceptorblockerare. Det finns också en så kallad enzymhämmare som hämmar produktionen av testosteron. Hormonbehandlingarna används både tillsammans med strålbehandling i botande syfte och för att bromsa prostatacancer vid återfall eller spridning.

Lika viktigt som att hitta nya angreppssätt mot cancercellerna är att utveckla metoder för att upptäcka cancern i tid och att kunna följa effekten av cancerbehandlingen. Genom nya avbildningstekniker med skiktröntgen (datortomografi), magnetkamera och undersökningar med injektioner av spårämnen, skelettskintigrafi och positionsemissionstomografi (PET), har diagnostik och uppföljning av cancer revolutionerats under de senaste femtio åren. Utvecklingen av magnetkameraundersökningar, som använder radiovågor och magnetfält i stället för röntgenstrålar, för att avbilda vävnad har helt förändrat bilddiagnostiken inte minst vid prostatacancer. I dag genomgår de flesta män med misstänkt prostatacancer en magnetkameraundersökning.

Att i blodprov kunna mäta nivåer av olika ämnen som bildas i tumörcellerna, så kallade tumörmarkörer, är ett enkelt och viktigt sätt att diagnostisera tumörer i tid, att bedöma farlighetsgrad och att kunna följa behandlingseffekt. Prostataspecifikt antigen (PSA), ett ämne som produceras både i normala celler och cancerceller i prostata, upptäcktes i mitten på 1980-talet. Mätning av PSA-värdet i blodprov är i dag en viktig del i diagnostik och uppföljning av prostatacancer.

Den tekniska utvecklingen inom molekylärbiologin möjliggör nu att vi kan kartlägga förändringar i arvsmassan i normala celler och i cancerceller på ett enkelt och snabbt sätt i vävnadsprover eller i blodet. Detta skapar förutsättningar för så kallad målriktad behandling som riktas mot specifika förändringar i tumörerna och därmed innebär att man säkrare kan förutsäga om behandlingen kommer att göra nytta eller inte. Målriktad behandling är numera vanligt vid flera cancerformer, även vid prostatacancer. PARP-hämmare blev godkända 2022 för behandling av spridd prostatacancer med en viss typ av skada i arvsmassan. PARP-hämmare blockerar ett ämne som hjälper dessa tumörceller att reparera sin arvsmassa vilket gör att cancercellen dör – se avsnittet spridd prostatacancer.

Fortsatt utveckling

Ökad kunskap om hur vårt infektionsförsvar och immunsystem samverkar med cancerceller har lett till ännu en nobelprisbelönad behandlingsstrategi: immunterapin används framgångsrikt vid flera cancerformer, dock inte prostatacancer än så länge. Sammanfattningsvis är det ingen slump att dödligheten för män med prostatacancer nästan har halverats de senaste decennierna. Fortsätter utvecklingen i samma takt kommer förhoppningsvis prostatacancer snart vara en sjukdom man dör med, inte av!