Många män drabbas av prostatacancer

Varför drabbas så många män av prostatacancer?

Prostatacancer är med omkring 10 000 nya fall per år den vanligaste cancersjukdomen i Sverige. Var femte svensk man får en prostatacancerdiagnos någon gång under sin livstid. Nästan ingen får diagnosen före 40 års ålder, men därefter blir sjukdomen allt vanligare med ökande ålder. Den genomsnittliga åldern vid diagnos är 68 år i Sverige.

Prostatacancer är en mycket vanlig sjukdom i hela Skandinavien och i övriga delar av norra och mellersta Europa, liksom i Nordamerika, Karibien, Australien, Nya Zeeland och i flera afrikanska länder söder om Sahara. I Sydostasien är det däremot en ovanlig sjukdom, även när man har korrigerat för att den genomsnittliga livslängden för män är kortare än i till exempel Sverige (se ”världskartan” här nedan). I övriga delar av världen är prostatacancer en vanlig, om än inte den vanligaste, cancersjukdomen. Man vet inte säkert varför cancer utvecklas så ofta i just prostatan eller varför det är så stora skillnader mellan olika länder. Forskningen har inte identifierat några starka riskfaktorer, som motsvarar rökningens betydelse för uppkomst av lungcancer. Rimligen spelar både ärftliga faktorer (genetik) och olika miljöfaktorer in. När det gäller miljöfaktorer är troligen både vad vi äter och dricker och hur mycket vi rör på oss under arbete och fritid av betydelse. Vi vet inte exakt vilka av dessa faktorer som spelar störst roll för utvecklingen av prostatacancer, men vi vet att det är livsstilen under flera årtionden som betyder något, inte hur den var åren just före mannen drabbas av sjukdomen. Övervikt har visats öka risken för allvarlig prostatacancer något och övervikt är ju en följd av hur livsstilen har varit under många år.

Det är inte bara män som drabbas av prostatacancer

Alla personer med prostata är inte män. En del som föds med en prostata identifierar sig som kvinna, eller som varken man eller kvinna. Det finns väldigt lite forskning och erfarenheter i sjukvården om prostatacancerrelaterade frågor för dessa personer. Mycket av det som står i denna bok gäller alla personer med en prostata, även om särskilda individuella faktorer kan behöva vägas in för dem som inte är män – precis som för de flesta av dem som är män. Men det finns viktiga undantag. Ett exempel är behandling av en transkvinna med kvinnligt könshormon (östrogen) eftersom behandlingen påverkar cancerns biologi, bland annat PSA-nivåerna. Den nationella vårdprogramsgruppen rekommenderar sedan 2022 att en specifik grupp i varje sjukvårdsregion samlar kunskap och erfarenhet om prostatacancersjukvård för personer med en prostata som inte är män. Dessa regionala grupper ska verka som stöd för sjukvårdspersonal som träffar dessa patienter.

Även om alla personer med prostata inte är män har vi valt att använda orden ”man” och ”män” i denna bok eftersom de allra flesta som har en prostata identifierar sig som ”man”.

Många män har prostatacancer utan att någonsin veta om det

När man har undersökt prostatan i mikroskop hos män som har dött utan att ha fått en prostatacancerdiagnos medan de var i livet, har det visat sig att väldigt många män har en liten prostatacancer utan att veta om det. Redan i trettioårsåldern har omkring var tionde man en mikroskopisk prostatacancer. I femtioårsåldern är det omkring en fjärdedel, och över hälften av åttioåringar har en liten prostatacancer. Bara en liten andel av dessa små cancrar växer så mycket att den ger några besvär under mannens livstid.

Prostatacancer som aldrig ger några symtom under en mans liv kallas ”kliniskt insignifikant”, ”latent” eller betydelselös prostatacancer. En man med en sådan cancer mår bäst av att inte veta om den. Om han utreds och får diagnosen prostatacancer gör man ju honom till cancerpatient trots att han egentligen är frisk! Vi vet att PSA-provtagning och vävnadsprov från prostatan många gånger leder till en sådan ”onödig” prostatacancerdiagnos, särskilt när man tar vävnadsprov från en prostata som känns normal för fingret. Att ställa en prostatacancerdiagnos hos någon som inte skulle fått några besvär av sin cancer kallas för ”överdiagnostik”.

När vi började använda blodprovet PSA och ”systematiska” vävnadsprov för prostatacancerdiagnostik ledde detta till att antalet nya prostatacancerfall i Sverige dubblerades mellan år 1995 och 2004. Ökningen berodde inte på att prostatacancersjukdomen blev vanligare, utan på att man hittade en prostatacancer hos många män som inte skulle ha fått diagnosen om de inte hade lämnat ett PSA-prov, det vill säga ”överdiagnostik”. Sedan 2020 genomgår de flesta män med ett måttligt högt PSA-värde först en magnetkameraundersökning av sin prostata. Hos omkring hälften av dessa män visar undersökningen enbart en godartad förstoring och då kan de slippa vävnadsprov. Rutinen att göra en magnetkameraundersökning innan man eventuellt tar vävnadsprov beräknas minska ”överdiagnostiken” av prostatacancer med omkring 1 000 fall per år i Sverige.

Mer statistik om prostatacancer

• Lästips - statistik