Att leva med kronisk prostatacancersjukdom

Leva med kronisk prostatacancersjukdom

Visar utredningen att det finns risk för att sjukdomen spridit sig kan beskedet omedelbart skapa stark oro hos mannen och närstående. Har man inte haft några sjukdomssymtom alls blir den mentala processen svårare än om man tänkte tanken om cancer redan innan den första vårdkontakten togs.

Vid besked om spridd cancer tar det vanligtvis betydligt längre tid innan man känner sig stabilare fysiskt och psykiskt än om botande behandling hade kunnat erbjudas. Nu handlar det om att acceptera en kronisk cancersjukdom, något som tar mer eller mindre lång tid för olika individer.

När behandlingen börjar märker en del att symtomen de haft minskar. Det blir en lättnad samtidigt som behandlingen ofta medför biverkningar som det tar tid att upptäcka och skilja från sjukdomssymtomen. Man behöver inte sällan hjälp med att lära känna sin kropp på nytt. Kommunikationen blir viktig mellan den som är drabbad och de som finns nära. Att prata med varandra om det som händer kroppsligt och tankar som tänks blir ett sätt att förstå vad som sker.

Ibland har patienten och närstående behov av mer råd och stöd från vårdteamet som följt många andra i samma situation. Man kan behöva hjälp med att tolka det som händer samt se vilka inre och yttre resurser som finns för att hantera situationen. Oro, nedstämdhet och sorg är vanliga känslor som vårdpersonalen behöver uppmärksamma och klargöra att de är naturliga i processen. Förändringar av humöret och sinnesstämning förekommer ofta i samband med hormonbehandling. Många blir lättare berörda av både det som är ledsamt och det som är glädjande.

De närmaste månaderna efter besked om spridd cancersjukdom är oftast fyllda av mycket känslor som det tar tid att bearbeta. Den första PSA-kontrollen blir oftast ”kvittot” alla väntat på för att få veta om behandlingen har effekt och ger hopp om att livet kan fortsätta. Kontaktsjuksköterskan är en betydelsefull person som mannen successivt kan bygga trygghet tillsammans med. En kurator har möjlighet att erbjuda mer fördjupat samtalsstöd för mannen och närstående.

Stöd och råd kan behövas genom den mentala processen för att kunna få balans i tillvaron. Att lära sig så mycket som möjligt om sjukdomen och behandlingarna är en strategi som hjälper många att känna mer trygghet i den nya situationen. Men det finns också män som uttryckligen säger att de inte vill tänka på eller lära sig mer om prostatacancer. Åter är det dialogen med vårdpersonalen som gör processen så individuell som möjligt.

Att behandlingen endast får en bromsande effekt, inte botande, kan ta tid att inse. Män reagerar ofta olika på beskedet att prostatacancern inte går att bota. Hur reaktionen blir påverkas exempelvis av faktorer som det sammanhang man lever i, ålder och tidigare erfarenhet av sjukdom.

En del känner tacksamhet över att ha fått veta orsaken till det dåliga måendet. Andra reagerar med rädsla och ledsnad. Även detta är en situation när många frågor staplas på varandra. Ska jag dö nu? Blev det inte mer? Vilken behandling väntar? Hur kommer jag att må? Kan jag fortsätta arbeta? Träna? Sexlivet? Ekonomin?

Under denna tid är det bra att ha aktiv kontakt med vårdteamet och gärna även med en kurator som är van att hantera par- och familjesamtal i svåra situationer. Kuratorn kan också bistå när det gäller praktiska, juridiska och ekonomiska frågor som att hitta strategier för arbetslivet, formulera nya livsmål och planera ekonomin. Det kan behövas rådgivning när det gäller hur man bäst pratar med sina närstående. Vad säger man till barnen? Går det att finna en fortsatt mening med livet? Finns det möjlighet att hitta tillbaka till njutning igen? Ska jag jobba resterande år som jag tänkt eller göra något annat? Reflekterande samtal för att hitta svaren kräver ofta tid.

Frågor kan även gälla egenvård, kost, motion, sömn och allmänt välmående vid tiden för behandlingsstart samt därefter med jämna mellanrum. Får man hjälp att hantera de känslor och frågor som dyker upp får man många gånger bättre grepp om sitt nya ”normala” jag.

Livsstil, livsinnehåll och förhållningssätt

Hur skapar man ett bra liv trots kronisk cancersjukdom? För vissa går livet vidare utan större förändringar. Hos andra uppehåller sig tankarna ständigt kring hälsan. Var det något i livsstilen som bidrog till att cancern utvecklades? Kan något göras så att jag blir friskare?

De mer psykologiska aspekterna handlar delvis om vårt förhållningssätt. Betraktar jag situationen mer positivt än negativt? Är glaset halvfullt eller halvtomt? Oroas vi över vad som kan hända i framtiden eller tar vi vara på det som är här och nu?

Vårt förhållningssätt har vi med oss sedan tidigare och det är format av bakgrundsfaktorer som vi inte plötsligt ändrar i och med en cancerdiagnos. Samtal med andra människor som har gått igenom något liknande kan vara till stor nytta. Andra blir hjälpta genom samtalsterapi hos kurator knuten till kliniken. Om detta inte har provats tidigare kan det vara värt ett försök.

Det går att lära sig fokusera på resurser och förmågor som ökar möjligheterna till ett gott liv trots det tuffa beskedet om spridd cancersjukdom. I samtalen, som ska bygga psykisk hälsa och ett slags psykologiskt ”immunförsvar”, är det viktigt att se ”friskfaktorer”, förmågor, resurser och känslan av sammanhang. Vad behöver du? Vad är viktigt för dig? Vad får dig att må bra?

Sömnen är betydelsefull. Inte sällan sätter tankar i gång vid insomnandet eller tidigt uppvaknande. Behandlingsbiverkningar kan också störa sömnen. En kortare period med insomningstablett kan bryta en negativ spiral men även avspännings- samt mindfullness övningar kan förbättra sömnen.

Ibland leder kombinationer av behandlingar till fysiska symtom som inte fanns innan cancerbeskedet. Dessa biverkningar ska man försöka skilja från ohälsa. Vårdpersonalen kan ge hjälp så att man hittar tillbaka till lugnet och förståelsen av vad som är det nya normala.