Testa dig

Tidig upptäckt av prostatacancer är avgörande för effektiv behandling, men tidiga stadier har sällan symptom. Många män vill därför testa sig tidigt. Här kan du läsa om PSA-provet, vem som enligt nationella riktlinjer bör överväga att testa sig, och varför allmän testning ännu inte rekommenderats av Socialstyrelsen. 

Kapitlets avsnitt

Män som vill testa sig för prostatacancer kan använda ett enkelt blodprov (PSA-test) för att mäta PSA-nivåer. Rekommendationer varierar, men oftast erbjuds testet till välinformerade män från 50–75 års ålder, eller tidigare för de med familjehistoria eller specifika genmutationer. För- och nackdelar bör övervägas, och symtomfria män kan själva besluta om de vill testa sig. Trots bättre diagnosmetoder avråder Socialstyrelsen från ett nationellt screeningprogram för prostatacancer sedan 2018, men en implementering av programmet kan bli aktuellt i framtiden. 

PSA-blodprovet, som mäter halten av prostataspecifikt antigen (PSA) i blodet, används för att identifiera prostatacancer. PSA är ett protein producerat av prostatakörteln och dess nivåer stiger vid sjukdomar som prostatacancer, godartad förstoring och infektion. En normalt växande prostata kan öka PSA-värdet, och större prostatstorlek resulterar i högre PSA-nivåer. För att bedöma risken för prostatacancer används även PSA-densitet, vilket är förhållandet mellan PSA-värdet och prostatastorleken. Vid PSA-värden över gränsvärdena (3-7 mikrogram per liter beroende på ålder) rekommenderas närmare undersökningar för att utesluta eller bekräfta cancer.  

Män överväger ofta PSA-prov som en ”prostatakoll” för att upptäcka tidig cancer. Dock finns både fördelar och nackdelar med detta, och beslutet att testa sig bör vara individuellt. Män mellan 50 och 75 år bör särskilt överväga PSA-testning, medan de under 50 år sällan drabbas av prostatacancer. Ålder över 75 år, om man saknar symtom, kan innebära en lägre sannolikhet för utveckling av allvarlig prostatacancer. Vid påvisad cancer relateras PSA-värdet till cancerns spridning och behandlingens effektivitet. Övervakning av PSA-värdet efter behandling är viktigt för att upptäcka eventuell återkomst eller kvarvarande cancerceller. 

Socialstyrelsen avrådde från ett nationellt screeningprogram för prostatacancer 2018 på grund av risk för överdiagnostik och överbehandling. Nyare forskning föreslår bättre diagnostiska metoder, vilket kan minska överdiagnostik. EU-rådet rekommenderar medlemsländer att utvärdera organiserad screening för prostatacancer, liknande det som pågår i Sverige sedan 2018.  

Även om Socialstyrelsen avråder från ett nationellt screeningprogram rekommenderar de att män ska erbjudas information om fördelar och nackdelar med att testa sig. Fördelar inkluderar möjligheten att upptäcka allvarlig prostatacancer tidigt, medan nackdelar innefattar överdiagnostik och onödig behandling. Majoriteten av svenska män genomgår spontan PSA-testning trots avrådan. Vissa regioner har infört ”organiserad prostatacancertestning” för att standardisera processen och informera män om fördelar och nackdelar. OPT-erfarenheter kan underlätta övergången till ett nationellt screeningprogram för prostatacancer.  

Stöd och rehabilitering vid prostatacancer är avgörande. Öppen kommunikation med vården minskar stress under utredningen. Efter ett cancerbesked uppstår frågor om behandling och konsekvenser. Psykologiskt stöd är nödvändigt, särskilt vid akut kris. Vårdteamet bör inkludera specialister och ge skriftlig information.

Efter cancerbeskedet kan starka känslor dominera de första veckorna. Prehabilitering hjälper patienter att förbereda sig. Rehabiliteringsbehovet påverkar efter behandlingen. Återfall kan orsaka lika mycket stress som det initiala beskedet. Att leva med prostatacancer kräver hantering av stress, oro, ångest och depression. Terapisamtal och professionell hjälp är viktiga.

Akuta krisreaktioner vid cancerbesked inkluderar ilska och fysiska reaktioner. Oro och ångest kan vara överväldigande, men information om sjukdom och behandling lindrar. Närstående påverkas och behöver stöd, särskilt barn. Kulturella skillnader i informationshantering och familjens roll kan påverka vårdsamtalet.

Närståendestöd är viktigt och erbjuds via Anhörigcenter och 1177 ger information om rättigheter och stöd. Sjukskrivning vid prostatacancer diskuteras i ”Min vårdplan,” och ekonomisk ersättning kan erbjudas av Försäkringskassan. Juridiska frågor som efterlevandeskydd, testamente och arv kan diskuteras tidigt i sjukdomsförloppet. Vid palliativ vård är symtomlindring viktig. Efterlevandesamtal och stöd erbjuds närstående efter patientens bortgång.

Att leva med prostatacancer är en individuell resa. Behandlingsbeslut bör anpassas efter ålder, hälsa, social situation och personliga värderingar. Vårdkvaliteten varierar beroende på plats, vilket gör det viktigt att utforska alternativ och rådgöra med andra för bästa vård. Tidig upptäckt och behandling är möjlig. Självvård är avgörande för att leva väl med prostatacancer.

Vård för prostatacancer inkluderar kroppsvård, hantering av potens- och kontinensproblem, vårda själen och fatta svåra beslut. Motion och rätt kost hjälper vid behandling. Potensproblem kräver tålamod, och kontinensproblem försämras efter operation. Mental hälsa kan påverkas, men hopp och stöd kan hjälpa. Att lära sig om sjukdomen och vården är viktigt. Kirurgi och strålning har sina för- och nackdelar. Privatvård eller utländska alternativ kan vara ett alternativ om vård är svårtillgänglig. Kliniska studier erbjuder behandlingsalternativ, och återfall kräver ofta bromsande behandling. Biverkningar varierar, och patienters rättigheter är knutna till nationella riktlinjer och regler inom sin region. Ersättning för vård inom EU kan vara komplicerad och fördröjd, särskilt om ekonomin är ett hinder.

Om prostatacancer.se

Hemsidan är ett initiativ av Prostatacancerförbundet och syftar till att öka kunskapen om sjukdomen i samhället.

Informationen är framtagen av ledande experter på ämnet och sammanfattar sjukdomens kunskapsläge. Den riktar sig till dig som vill fördjupa dig i ämnet eller har frågor om ett specifikt skede av sjukdomsförloppet, oavsett om du är diagnostiserad, anhörig eller frisk.